Bordsplats

Bordsplats var en tomt i skogen där tillståndet även gällde bord och bänkar samt eventuellt även ett tält utan något spjälverk. Dessa bordsplatser finns beskrivna på några ställen i protokollen och i litteraturen.

Betodlare Gustaf Månsson lämnade in en klagoskrift 1910 till Stadsfullmäktige på grund av att han ansåg att den nya vägen upp till portalen på regementet förstörde hans bordsplats. Av denna framgår vad han gjort på sin bordsplats: ”å vilken plats jag har nedlagt stora kostnader med såväl ditforslande av en stor mängd matjord och strandgrus, anläggning av grotta, murat och cementerat bord och kök som ock planterat en mängd träd och buskar”

Nils Stedt, son till trafikcefen Claes Stedt, skriver i Ystadiana 1981 att: ”Stadens burgnare invånare byggde sig större eller mindre sommarvillor, men ”Skogen” som Sandskogen i vardagslag kallades, var visst inte förbehållen dessa. Vem som helst kunde hyra en bit mark och på den sedan anlägga vad man kallade ”Bord”. Det hette att man hade ”Bord i Skogen”. Ursprungligen bestod anläggningen av ett bord med fasta bänkar där familjen kunde duka upp medhavd matsäck, när vädret så tillät. Så växte dessa tillflyktsplatser ut. Bord och bänkar försågs med skåp under, så att man kunde förvara servis, kokgrejor mm. Man planterade häckar runt ”Bordet” eller satte upp spaljéer för att få vara mera ifred och somliga ordnade så att de kunde spänna tältduk över ”Bordet”.

Elisabeth Kuylenstierna-Wenster (1915) skrev i Bonniers månadshäften att ”En ypperlig och originell idé, som i stort sett nog bidrager till skogens utveckling och försköning, är, att den liksom uppdelats i hundratals parceller, där stadens borgare få plantera och ordna diminutiva trädgårdar. Dessa små sommarnöjen ute i vildskogen kallas ”bord” och erbjuda en angenäm tillflyktsort för de många, vilka ha en arbetsdag bakom sig och lika obönhörligt en framför sig. Mot kvällen draga de ut till friheten och grönskan. Över deras skogsbo välver himmelen sitt präktiga, blåa tak och runt omkring är doft och fågelsång. När natursångarna tystna och matkorgarna äro länsade, vandra skarorna ned till stranden och sätta eller lägga sig på ejderdunsmjuk sand”.

| »