Lusthusplats med tält utan spjälverk/öppen spjälbyggnad

På bordsplatserna kunde man få tillstånd att uppföra olika former av en öppen spjälbyggnad.

Konrad Persson beskriver i sin minnesskrift sin fars, bankvaktmästare Perssons första bordsplats mycket ingående: ”Vi hade under många år en bordsplats ganska nära Stora landsvägen till Saltsjöbaden där den just passerat järnvägen…..Då Far köpte platsen var den mycket förfallen. Det som fanns var uppruttet och endast till att kasta bort. När man köpte en bordsplats var det endast nyttjanderätten och eventuella inventarier man förvärvade. Man betalade en årlig avgäld till staden. Den var låg. Ägare till marken var alltjämt staden. En bordsplats som låg väl till och var försedd med god utrustning kunde betinga ett högt pris efter den tidens förhållande. Den nu ifrågavarande, som var förfallen, fick Far billigt. Men han rustade upp den.

Tomten var avlång. Ena ändan byggde Far ett regnskydd. En fyrkantig träställning över vars spjältak man kunde spänna en impregnerad segelduk. Det gav åtminstone ett nödtorftigt skydd mot regnskurar som inte så sällan förekom. Lusthus med fast tak fordrade tillstånd och betingade högre hyra. Under regnskyddet fanns bänkar och ett fast bord, vars underdel utgjorde förvaringsskåp för diverse utrustning, hängmatta gjord av Far och Mor gemensamt, krocketspel m.m. Hela bordsplatsen kunde förvandlas till en trevlig krocketplan. Vi var mycket intresserade av krocket däri hela familjen och även gäster deltog.

I motsatta ändan av tomten fanns ett flyttbart bord med stolar, vårt mat- och kaffebord. Vid planens mittsida hade Far gjort en ställning för hängmattan, två kraftiga, långt ner i marken drivna träpelare, i övre delen förenade med en något smalare tvärbjälke. På pelarna satt utfällbara vingar av trä. Då dessa var utfällda kunde man dra ett tak över ställningen. Skönt när solen sken och Mor eller Far skulle ta sin middagslur i hängmattan. Att ta en lur var en sed, en god sådan, som de ärvt från sina föräldrahem. Särskilt skön tyckte de att en lur i hängmattan var. Man blev faktiskt sömnig av sandskogsluften samt allt jobb med vattning o dyl. Gick lätt att slumra till i hängmattan. Med ett snöre fäst i ett av de närstående träden kunde man sätta den i sakta gungning och vagga sej till stilla ro.

På andra sidan planen, mitt emot hängmattan, låg köket. Ett högt skåp med utrustning, bl a ett fotogenkök, där kaffet bryggdes och maten värmdes. Fotogenköket var av tidens primitiva modell. För att värma brännaren så att fotogenen kunde förgasas i denna fanns en behållare där man slog rödsprit som antändes. Sedan denna brunnit ut, pumpade man med en pump på köket från dess nedre del där fotogenen förvarades upp sådan i brännaren då den skulle förgasas. Ofta krånglade det hela. Vid blåst, t ex, for spritlågan åt sidan och värmde inte upp brännaren tillräckligt. Vid pumpningen steg fotogenen upp utan att förgasas och på ett ögonblick stod hela apparaten i ljusan låga. Många olyckor inträffade, dock hos oss endast smärre sådana. Mor ville aldrig tända köket. Det fick Far göra.

Intill köksskåpet stod pumpen. Vattenledning fanns inte. Far hade köpt en begagnad pump och slagit ner den några meter i marken som bestod av sand. Ett utmärkt renings-medel för vattnet. Pumpen var i sin nedersta ända försedd med en sil som hindrade sand eller grus att följa med det upp-pumpade vattnet.

Trots att någon grävd brunn inte fanns var det alltid gott om vatten även vid den mest intensiva vattning. Vid längre uppehåll mellan besöken måste man spä pumpen för att få vatten. En kanna med vatten stod därför alltid i köksskåpet. Sedan man pumpat ett slag gav pumpen ett kristallklart vatten med en aning järnsmak. Mor var mycket angelägen att få ett gott kaffevatten. Något nästan lika viktigt som att själva kaffet var av hög kvalitet. Vårt bryggkaffe blev en njutning att dricka inte minst till Mors hembakta kaffebröd.

Runt hela planen, utmed dess sidor, hade Far lagt upp matjord och planterat blommor. Eftersom den ursprungliga jorden bestod av sand måste mycken matjord till. Härtill kom att sanden i botten hade en förunderlig förmåga att äta upp sej till ytan varför ständiga påfyllningar blev nödvändiga. Far passade på när det byggdes i stan och fick matjord utkörd som han sedan rullade in på plan med rullebör. Ett styvt jobb. Det dröjde ett par år innan hela rabatten runt plan blev färdig. Men sen var den vacker med alla sina blommor. Tusenskönor i olika nyanser, hanakamma (gullvivor), porslinsblommor, reseda, violer, penséer, tulpaner m.m. De vilda blommorna hämtade vi på våra färder till Krageholm. Tulpaner och andra lökar erhöll vi i blomsteraffärerna när vi köpte blommor. Övriga blommor fick vi, eller bytte oss till, av bekanta. Men den trots allt arbete, magra, delvis sandblandade jorden behövde mycket vatten, Och som tur var sinade aldrig vår brunn.

Far var outtröttlig när det gällde hålla bordsplatsen i förnämligt skick. Han kunde inte sitta overksam. Hade han inget särskilt för händer la’ han sig gärna i hängmattan och filosoferade. Liksom han hemma tog igen sej på min sängplats, en puff som han förresten själv tillverkat. Far var ju i många år hantverkare, skomakare, och mycket intresserad av att göra saker själv. Målning utomhus var hans förtjusning. Därför strålade också våra pinaler i Sandskogen varje år i nymålat skick”.

« | »