3 Rådman Carl Hallbergs paviljong 1883

I en skrivelse till Planteringsstyrelsen från rådman Carl Hallberg anhöll han om att få uppföra en paviljong öster om Pripps och på ungefär samma avstånd från denna som mellan Pripps och Lambergs paviljonger. Hur länge Hallberg sedan innehade platsen vet vi inte. Den övertogs sedan av bryggaren Per Ohlsson. Denne försökte, som framgår nedan, i sin tur att hyra ut den till andra.

Fröken Karin Nilsson, allmänt kallad Karamellan, lämnade 1885 in en ansökan till Planteringsstyrelsen: ”Ansökan från Karin Nilsson att få uppföra en större paviljong med eldstad samt däruti få idka försäljning av kaffe, the chokolade, smörgåsar med därtill hörande bier, bakelser, glass och seltersvatten”. Planteringsstyrelsen ansåg sig inte kunna avgöra denna fråga eftersom det inte var fråga om samma regler som för privata personers byggnader. Därför författade man en skrivelse till Stadsfullmäktige om hur man skulle göra: ”Angående ansökan från fru Karin Nilsson har till Planteringsstyrelsen inlämnats, men som Styrelsen anser om Styrelsen meddelande rätt att anvisa plats för privata personers byggnader ej gälla för byggnad till det ändamål sökanden därmed avser, får Styrelsen härmed hänskjuta frågan till Stadsfullmäktiges avgörande och anser Plante-ringsstyrelsen för sin del, att det för trevnaden och ordningen bäst vore om ansökningen avslogs”. Det kom in en ny ansökan 1887 från Karin Nilsson. Det blev än en gång avslag om ”att få hålla schweitzeri i sandplanteringen”.

Karin Nilsson gav inte upp, trots de två avslagen. Hon lämnade nu 1895 in en ansökan till Stadsfullmäktige. Hennes ansökan formulerades denna gång något annorlunda än tidigare: ”dispositionsrätt öfver avlidna änkefru Hallbergs villa belägen i härvarande Sandskog, får jag vördsamt anhålla om herrar Stadsfullmäktiges medgivande att jag, som i behörig ordning förvärvat mig rättighet att här i staden idka conditorirörelse samt försäljning av kaffe, the, chokolad och kolsyrat vatten mm må äga att under sommarmånaderna därstädes tillhandahålla allmänheten nämnda varor. Då varken vin eller öl kommer att säljas, finnes ej ringaste skäl för det antagandet att genom en dylik försäljning några som helst oordningar skulle kunna uppstå. Däremot bliva härigenom ett länge känt behov fyllt. Sedan Sandskogen på senare tiden blivit så allmänt besökt hava icke allenast främlingar, som besökt skogen utan och flera av stadens innevånare, som av flera skäl föredraga att köpa en smörgås på platsen, uppmanat mig att förskaffa mig lämplig plats och rättighet att i Sandskogen försälja mina conditorivaror. Sedan det lyckats mig att anskaffa plats, hyser jag den förhoppningen att herrar stadsfullmäktige för sin del lämnar bifall till denna min anhållan”.

Skrivelsen föredrogs i Stadsfullmäktige och remitterades sedan till Planterings-styrelsen. Denna gjorde därvid följande utlåtande:”Med anledning av denna till Planteringsstyrelsen remitterade ansökan från fru Karin Nilsson får styrelsen avgiva följande yttrande. Att dylik ansökan redan tvenne gånger – under åren 1885 och 1887 – av sökanden ingivits, men båda gånger blivit av Planteringsstyrelsen avstyrkt och av Stadsfullmäktige avslagen. Dessa båda ansökningar skilja sig dock … från den nu ingivna att i dem begärdes rätt att försälja även bier.

Planteringsstyrelsen, som anser att allt bör iakttagas för att, så länge möjligt, bibehålla Sandskogens nuvarande lugna och fridfulla karaktär och att bifall till ansökningen att få hålla mat i form av smörgåsar snart skulle komma att omfatta även ”sexor” varav konsekvensen naturligtvis bleve bierförsäljning, anser sig ej heller denna gång kunna tillstyrka bifall till ansökningen. Styrelsen som är full förvissad om ovanstående konsekvenser av ett bifall, anser sig så mycket mindre nu kunna tillstyrka sådant, som kasernens byggande vid Sandskogen, torde vara ett ytterligare skäl, till förutvarande, att avslå ansökningen”.

Fröken Louise Zaff anmälde skriftligen i januari 1905 om att ämnade ”försälja kaffebröd mm jämte servering af kaffe, the, chokolad och läskdrycker”. Detta skulle ske i villa nr 3 som hon förhyrt av bryggare Ohlsson. Planteringsstyrelsen beslöt att hennes anmälan skulle läggas till handlingarna och att Planteringsstyrelsen skulle återkomma till ärendet om hon lämnade in en ansökan. Denna ansökan kom månaden efter och beviljades under förbehåll ”att rättigheten genast varder förverkad därest rörelsen kommer att medföra brister i den ordning, renhållning, snygghet och prydlighet, som bör å villaområdet iakttagas”. Louise Zaff hade sedan denna försäljning och servering till och med sommaren 1908.

Konditor Johan Olsson hyrde bryggare Ohlssons villa nr 3 år 1909. Han anhöll nu att få försälja kaffe, the, läskdrycker, chokolad, småbröd och bakelser. Hans ansökan beviljades under villkor ”att han vidtager alla möjliga åtgärder för att förhindra påsars och pappers utkastande i skogen samt att han kring villabyggnaden och i dess närhet själv låter bortplocka papper och påsar”.

Johan Olsson fortsatte sedan verksamheten i denna villa fram till och med sommaren 1922. Under den kommande vintern köpte han grannvillan nr 1. Han fick nu tillstånd att flytta sin kafferörelse till denna.

Fru Gurli Olsson anhöll 1924 om tillstånd att få fortsätta den kaférörelse som funnits i nr 3 men fick avslag med motiveringen att det inte kunde anses lämpligt att bevilja nya kaférättigheter. År 1927 anhöll handlanden H Simonsson att i ”disponenten Oscar Ohlssons villa nr 3 i Sandskogen få inrätta en butik för sommarmånaderna”. Han fick avslag på sin ansökan.

Villan nr 3 överläts sedan 1932 av bryggaren Per Ohlssons sterbhus till fröken Gurli Ohlsson. Hon överlät den sedan i sin tur 1934 till fru Edith Gustafsson från Stockholm.

Ystads Sandskog

« | »