Väster om hamnen hade under 1800-talet funnits olika badhus. Det i början mest kända var prästen Psilanders badhus och brygga borta vid Västerport. Senare byggde major von Braun ett större badhus med tillhörande brygga något närmre hamnen.
Kallbadhuset väster om hamnen i Ystad. Vykort från omkring år 1900
En beskrivning av hur badandet i kallbadhuset kunde gå till ges av Ebba Christoffersson (1974) i sina minnen från 1890-talet. Hon skriver: ”På söndagarna gick vi sällan och badade. Men så tog vi skadan igen de andra dagarna. Två, tre timmar i stora kallbadhuset var en normaltid. Där nere levde vi det angenämaste sällskapsliv. Många av våra vänner hade samma badtid som vi. Där pratades och tävlades, hoppades och döks. Något så osedligt som att kasta en blick genom springorna i väggen till herrarnas bassäng skulle knappt kunna ha förekommit. Och den herre som simmade onödigt nära utanför dambassängen stämplades av oss som fördärvad och farlig. Vi hade underbart roligt i våra rödvita eller blåvita på tvären randiga baddräkter. Den längsta tid jag i ett sträck vistats i vattnet är fem kvart. Vi tog tiden och då gällde det att hålla ut. Vattnet var i allmänhet inte så varmt i Ystad men den gången var det nog 20 grader. Jag var nästan halvdöd, när jag kom upp, tänderna skallrade ganska länge och fingrarna var blåvita och okänsliga. Det kallaste vatten jag badat i var 7½ grader, den gången kom jag kvickt upp igen och det badet gjorde mig säkert ingen skada.
Vi höll på med våra bad långt in i september. Badhuset hölls många höstar på våra enträgna böner öppet längre än vanligt. Strand-, familje- och gemensamhetsbad var i min barndom okända begrepp. De infördes långt senare. Men havet var detsamma då som nu, ibland silverglänsande, stilla med lugna, hävande rörelser. Ibland åter ett svartgrönt, rykande, skummande vilddjur som rasade över det motstånd pålar och väggar bjöd och kastade sig över oss. Då gällde det att hålla i det stora repet, som gick tvärsöver bassängen med spänd blick följa böljans framfärd och just i det rätta ögonblicket stöta fötterna i bottnen och göra det högsta hopp man någonsin kunde för att hålla åtminstone ögonen över vattnet, Sen sögs man djupt ner i böljans bakvatten och ve oss, om vi släppte taget om repet. Vi måste ju vara beredda att mycket snart möta nästa anfall. Det var bra nära livsfarligt ibland, jag undrar vad mor skulle sagt, om hon sett det. Man var ju en liten smal och spinkig tös och krafterna var väl inte så stora. Det gick lyckligt, men en gång hade min syster Gullan närapå blivit där. Hon råkade en stormig dag komma ner i en håla i den annars så fasta bottnen och detta just när hon skulle parera en jättebölja, som fräsande tornade upp sig. Hon han inte komma ur hålan i tid för att möta nästa våg utan översköljdes även av den. Hade inte en äldre kamrat hjälpt henne skulle hon kanske aldrig kommit upp”
Upp: