Stadsfullmäktige beslöt år 1909 att fria bad från stranden skulle få äga rum på de ställen som föreslogs av Magistraten. Dessa områden var för kvinnor på ett 52 meter långt område 446 meter öster om det åt Aktiebolaget Ystads Saltsjöbad upplåtna området och för män på ett 62 meter långt område 144 meter öster om badstället för kvinnor. Dessa platser var sålunda längs Strandvägen. Stadsfullmäktige beslöt också att anställa två badvakter – en manlig och en kvinnlig – och att skyddande häckar på de bestämda avklädningsplatserna skulle anordnas.

Strandvägens västra del. Vykort från omkring år 1910

Strandvägens västra del några år efter 1910. Vykort från början av 1910-talet

I Stadsfullmäktiges protokoll ges i bilagan en utförligare argumentering för införandet av dessa badplatser. Det sägs där: ”För närvarande är badning i öppet vatten under bar himmel, vare sig med eller utan simdräkt, förbjuden från strand från och med gjuteriet till och med Revhusområdets östra gräns och vidare från och med sandskogens västra gräns till det ställe, som är mitt för den från jaktpaviljongen ledande vägen. Det har emellertid mer och mer visat sig, att stranden emellan körvägen, som går öster om Saltsjöbaden, samt vägen till jaktpaviljongen är den plats, varifrån allmänheten och de i sandskogen boende hälst vilja taga sina bad. Rätt allmänt badande har också förekommit där, oaktat denna del af stranden ej varit därtill upplåten; och har det ofta anmärkts, att badning skett på sätt, som ej varit överensstämmande med god ordning”.

I bilagan kommer sedan en argumentering för att få badförhållandena bättre ordnade: ”Magistraten, som håller före, att ordnad badning å denna del av stadens strand kan och bör få äga rum, har, redan innan Aktiebolaget Ystads Saltsjöbad inkom till Stadsfull-mäktige med sin framställning, tagit frågan i övervägande och fått den uppfattningen, att, med den stora dragningskraft sandskogen har för såväl främlingar som stadens innevånare, är det på tiden att få badförhållandena utmed sandskogen bättre ordnade än vad hittills varit förhållandet.

Vad då till en början angår ovan nämnda förslag om ett strandbadhus för damer uppförande söder om strandpromenaden och å plats, som är angiven å bilagda, genom Magistratens försorg av stadsingenjören upprättade ritning, så har Magistraten ej något i huvudsak att erinra emot lämpligheten härav. När samma bolag vidare håller ett herrbadhus väster om Saltsjöbaden, synes det bliva på tillfredsställande sätt sörjt för dem, som vilja bada från badhus”.

Argumenteringen i bilagan fortsätter sedan med, dels rätten för alla att få bada vid stranden, dels att detta ska ske under ordnade former. ”Nya dambadhuset blir – såsom inses – endast avklädningsställe, och badningen sker så att säga öppet utan bassäng-anordningar. Skall detta allt mera brukliga badsätt här införas, torde det dock icke böra ske utan att samtidigt därmed anordnas badplatser för den stora allmänheten, som ej kan eller vill begagna Saltsjöbadens badhus. Sådana badställen – ett för män och ett för kvinnor – har Magistraten tänkt skola kunna anordnas längre öster ut, på ställen och till utsträckning bilagda ritning ävenledes närmare angiver. Magistraten har på platsen övertygat sig om, att badställen där anordnade, med skyddande häckar å de tre sidorna för avklädnings-området, icke böra kunna vara i sandskogen vistande till obehag eller otrevnad.

Med vad Magistraten sålunda anfört, har Magistraten velat uttala sig för badning i det fria å det ställe, som kan varda för sådant ändamål upplåtet åt Aktiebolaget Ystads Saltsjöbad, likväl under förutsättning att samtidigt därmed åt allmänheten upplåtes förutnämnda platser för fria bad.

Om Stadsfullmäktige bifalla bolagets framställning och ansluta sig till Magistratens mening om de tvenne andra badplatsernas upplåtande, skall Magistraten i överensstämmelse med ordningsstadgan för rikets städer genom kungörelses utfärdande anvisa de sålunda bestämda badställena och lämna nödiga föreskrifter om simdräkts anläggande mm.

Magistraten tillåter sig härutöver framhålla önskvärdheten av att, om badning kommer att medgivas på sätt varom nu är fråga, staden under innevarande sommar anställer badvaktare – en manlig och en kvinnlig – som skola hava att tillse, att god ordning äger rum å badplatserna. Givetvis kommer Magistraten genom polisen lämna det biträde ifråga om ordningens upprätthållande, som därutöver kan bliva erforderligt”.

Drätselkammaren hade invändningar mot placeringen av de två allmänna badplatserna. ”Enligt Magistratens förslag skulle badplatsen för kvinnor förläggas framför några af de östligast belägna villorna. Då en sådan badplats, vars tillkomst man vid villornas uppförande säkerligen icke förutsett, måhända på många sätt kan bliva till obehag och otrevnad för de i villorna boende, synes en skyldig hänsyn för villaägarna bjuda, att de icke bliva i antydda hänseendet besvärade. Detta kan uppnås därigenom, att badplatsen för kvinnor anordnas på det ställe, som Magistraten föreslagit skola anvisas till badplats för män, samt att badplats för män upplåtes strax öster om den från Jaktpaviljongen till stranden ledande vägen”.

Konrad Persson tar upp strandlivet längs Strandvägen i sina Ysta-minnen. Han kommenterar därvid först det fiske som förekom och sedan går han i en annan passage in på sitt badande: ”Strandfisket med nät vid Saltsjöbaden, som alltid hade intresserade åskådare, upphörde inte när laxen tog slut framemot midsommar. På liknande sätt, fast med mindre nät, fångade man stora mängder tobis”.

”Några år stannade jag och mina kamrater hos ”badkared”. Men så satte staden upp skärmar, ej av plank utan av buskar och ris, öster om Saltsjöbadens restaurang. Vi flyttade dit, för att slutligen hamna vid eldoradot, stranden öster om Jaktpaviljongen. Jag hade ingen egen cykel. Så det var lite långt att gå. Startade man strax efter frukost, försedd med några smörgåsar, och inte behövde komma hem förrän vid två-tiden hade man ju, som det hette på Ystaspråket, dan för sej”.

Upp: