Midsommarängen, dvs den öppna platsen öster om Saltsjöbadens huvudbyggnad fick omkring sekelskiftet rollen som festplats, bland annat vid midsommar. Så anordnade till exempel Salomon Smith och Johs Persson festligheter där midsommaren 1906. Det blev en plats där olika festligheter och arrangemang ägde rum. Det blev en förändring av detta i början av 1920-talet så att Idrottsplatsen blev den naturliga festplatsen för olika föreningar.
Källarmästare A Svensson på Ystads Saltsjöbad anhöll i juni 1921 att få anordna dans å Midsommarängen den 18 och 19 juni. Planteringsstyrelsen avslog denna framställningen. Däremot bifölls den anhållan som kom från Ystads Idrottsförening och Ystads Skyttering att få anordna dans å Midsommarängen den 23, 24, 25 och 26 juni samt 3, 9, 10. 16, 17, 23 och 24 juli. I protokollet anges: ”Efter hållen diskussion beslöt Planteringsstyrelsen att bifalla ansökan endast för den 23 och 24 juni samt för den 3 juli. På herr vice ordförandens förslag beslöt Planteringsstyrelsen att för den händelse framställning gjordes dans även skulle få anordnas den 2 eller 4 juli”. De berörda föreningarna beslöt sig emellertid efter ett par dagar att ha festerna på Idrottsplatsen i stället: ”Från Ystads Idrottsförening och Ystads Skyttering förelåg en gemensam anhållan, att i stället för de vid sammanträdet den 6 juni beviljade danstillställningarna å s k midsommarängen, få anordna danstillställning å Ystads Idrottsplats den 23. 24, 25 och 26 juni. Framställningen bifölls och upphävdes beslutet av den 6 juni för dans å sommarängen den 23 och 24 juni samt 3 juli”. Ystads Skyttering inkom sedan med en anhållan att en helg i juli samma år få anordna danstillställning i förening med servering på idrottsplatsen. Planteringsstyrelsen biföll inte denna ansökan.
På våren 1922 anlades en dansbana på Midsommarängen. I Planteringsstyrelsens protokoll kan läsas: ”Herr vice ordföranden anmälde att å Saltsjöbadens område vid s k midsommarängen anlagts en dansbana, vilket han för sin del ansåg strida mot gällande kontrakt för upplåtelse av områden i Sandskogen” Man författade en skrivelse till styrelsen för AB Ystads Saltsjöbad: ”Till styrelsen för akt.bol. Ystads Saltsjöbad. Då för Planteringsstyrelsen blivit bekant, att å det för aktiebolaget Ystads Saltsjöbad upplåtna området i härvarande sandskog, vid s k midsommarängen, uppförts en dansbana mm och då till Planteringsstyrelsen ej inkommit ansökan eller andra behöriga handlingar om nämnda anläggning, får Planteringsstyrelsen med stöd av gällande Kontrakt för upplåtelse av områden mm i Ystads Sandskog förständiga Eder att ofördröjligen borttaga den utan Planteringsstyrelsen hörande uppförda dansbanan. Ystad den 29 april 1922
Styrelsen för AB Ystads Saltsjöbad svarade Planteringsstyrelsen veckan därpå: ”Då det mellan Planteringsstyrelsen och AB Ystads Saltsjöbad upprättade kontrakt icke innehåller någon bestämmelse, som enligt styrelsens uppfattning, utgör hinder för det upplåtna områdets användande på sätt som skett får styrelsen härmed tillkännagiva att styrelsen finner Eder skrivelse icke till någon styrelsens åtgärd föranleda”
Planteringsstyrelsen svarade: ”Enligt bifogade avskrifter av Stadsfullmäktiges protokoll av den 19 juni och 8 oktober 1896 samt 12 februari 1907 kan Planteringsstyrelsen icke finna att Styrelsen för AB Ystads Saltsjöbad äger rätt att uppföra dansbana eller anordna offentliga danstillställningar å upplåtna området utan Planteringsstyrelsens medgivande. Yrkandet kvarstår”.
Planteringsstyrelsen får någon vecka senare en svarsskrivelse från Styrelsen för AB Ystads Saltsjöbad: ”Styrelsen för AB Ystads Saltsjöbad, som icke för egen del uppfört någon dansbana eller anordnat danstillställningar å det till bolaget upplåtna området har icke ansett sig böra vägra vederbörande arrendators framställning om rätt att vidtaga berörda anstalter å sagda område”. Det blev således ingen åtgärd och Planteringsstyrelsen skriver till Stadsfullmäktige: ”Planteringsstyrelsen får härmed anmäla att å det till AB Ystads Saltsjöbad upplåtna området i Sandskogen vid s k Smörgåspaviljongen anlagts en dansbana utan att Planteringsstyrelsen därvid blivit hörd”. Det var således en anhållan om att Stadsfullmäktige skulle vidta åtgärder. Intressant här att notera var att ordföranden i Planteringsstyrelsen var suppleant i styrelsen för Saltsjöbaden och överlät därför till vice ordförande att underteckna denna anhållan.
De olika föreningarna började nu att anhålla om att få anordna sina fester på Idrotts-platsen. Det är svårt att i efterhand få fram den direkta orsaken till varför ovanstående skriftväxling och föreningarnas ändrade inställning skedde just dessa åren och om det var ett direkt samband mellan dessa förhållanden.
E Nilsson skriver i sina minnen: ”Vid midsommarhelgen var det särskilt festligt. Då åkte barnen från stan i lövade skrindor ut till Midsommarängen vid Saltsjöbaden för att klä och resa majstången och leka och dansa kring den. På senare år blev det Idrottsplatsen som blev festplatsen. På Saltsjöbadens restaurang hade stans familjer beställt bord, där serverades säsongens rätter och man dansade både inne och ute – om kvällen var varm och fin. Där var nämligen utlagd en dansbana framför restaurangen mot havet.
De följande åren är det Ystads Idrottsförening som oftast anhåller om tillstånd. Det gäller då midsommarhelgen men även ytterligare några helger under sommaren. 1922 fanns även ansökan avseende ”den blivande sim- och karnevalsdagen”.
Anna-Lisa Månsson skriver i sina minnen att Midsommarängen, som låg framför Conditoriträdgården, var ett kärt utflyktsmål för gammal och ung. Tidigt 30-tal var den ett mål för såväl ystadsbor som tillresande. För skolutfärder var den en lämplig plats, där man lekte och åt sin medhavda matsäck. Glass och lemonader inköptes på Conditori-trädgården eller i någon av de båda kiosker, som låg mitt emot varandra i västra delen av ängen. En av dessa ägdes under en tid av mina föräldrar.
På söndagarna sjöng och spelade Frälsningsarmén på ängen och det var ett mycket uppskattat inslag. Midsommarafton kläddes och restes midsommarstången och dansen tråddes. Jag har själv upplevt att vi, som då var barn, iklädda nationaldräkter åkte i lövade skrindor, som drogs av hästar, från Stortorget till Midsommarängen och dansen där. Oj så festligt det var!
Vid midsommarhelgen var det särskilt festligt. Då åkte barnen från stan i lövade skrindor ut till Midsommarängen vid Saltsjöbaden för att klä och resa majstången och leka och dansa kring den. På senare år blev det Idrottsplatsen som blev festplatsen. På Saltsjöbadens restaurang hade stans familjer beställt bord, där serverades säsongens rätter och man dansade både inne och ute – om kvällen var varm och fin. Där var nämligen utlagd en dansbana framför restaurangen mot havet.